Ryder Cup 2020

23 september, 2021 Av Richard Svalling

Tillbakablick: Ryder Cup-skräcken

Ryder Cup framkallar känslor hos spelarna som de aldrig tidigare har upplevt under en tävling. Läs Tomas Hagfeldts reportage om golfmatchen där alla blir nervösa.Text: Tomas Hagfeldt • 2021-09-22ANNONS

Det här reportaget publicerades ursprungligen i svenska Golf Digest nr 6/2018.

Bilden av ett enda golfslag. Jordan Spieth har den i sitt hem, en konstnärs verk av en pressbild, ett fångat ögonblick av en golfrunda som precis har startat. ”Tavlan betyder mycket för mig. Den har fått den viktigaste platsen i vardagsrummet”, berättar Jordan under en inledande presskonferens på Hazeltine Golf Club, Minnesota. 2016 års upplaga av Ryder Cup, den 41:a, ska snart starta.

Frågorna handlar om ”det första slaget”, om känslorna på tee, om tankar och upplevelser som vi gärna vill beskriva med ord som skräck och nervsammanbrott, med historier om ärrade superproffs som darrar av rädsla och ångest inför ett av karriärens mest minnesvärda golfslag, innehållande uppenbara svårigheter att med skakande händer få bollen att ligga stilla på peggen. 

Ibland med duffade utslag som följd, som Webb Simpsons på Medinah 2012. Inte sällan med svåra hookar ut i närmaste vattenhinder, som Tiger Woods på K Club 2006, också uppenbarligen påverkad av stunden som en annars högst dominant världsetta på väg ut mot sitt fjärde Ryder Cup. 

Alla har sitt sätt att beskriva sin debut i Ryder Cup.

Henrik Stenson gör det på ett enkelt sätt:
”Minnena från första tee tar man med sig resten av livet.”

Jordan Spieth berättar om sin tavla och ger en vackrare bild av ögonblicket än vad vi tänkt oss:
”Det var ju egentligen bara ett golfslag. Vi vann inte Ryder Cup den gången och det kan på inget annat sätt jämföras med lyckokänslan när jag vann Masters och US Open. Men upplevelsen på första tee i Ryder Cup… it was just that feeling. Först känslan att stå på drivingrangen för att höra ekot av publikens sånger från bergen, sedan om insikten om hur unikt detta är, att man är på bortaplan i Europa för att spela för sitt land, därefter om vandringen mitt bland alla tusentals människor upp till första tee.”

Platsen för Spieths debut var Gleneagles i Skottland.
”Home of Golf – the land of brilliant moments.”
Vid femtiden på morgonen var de första åskådarna på sina platser på öppningshålets tre läktarsektioner. Vågen började rulla runt hela det 390 meter långa hålet. När morgonsolen började ta sin plats mellan molnen för att färga de skotska bergen i sköna, gröna nyanser skapades bilden som Jordan Spieth låtit förevigas på en tavla.

Han bär mössa och det är ännu kyligt och dagg i fairwaygräset. Han slår en spoon.
”Alltid ett självklart klubbval på det hålet”, säger han.
”Men jag funderade på att slå en driver. Jag var så nervös att jag trodde jag skulle missa bollen med en liten spoon, att jag behövde en driver med större klubbhuvud…”

När spelare som Jordan Spieth kan hantera sina känslor händer oftast något lyckosamt. Jordans boll flyger i hans önskade bollbana och landar mitt på fairway.
”Slaget blev ett av de bästa jag någonsin har slagit. Varje gång jag ser bilden stärks jag av det självförtroende jag fick just då. Jag hade klarat det. Jag försöker titta på tavlan varje dag när jag är hemma.”

Ännu en runda i en golfspelares liv hade startat, och vi förstod att Ryder Cup inte liknar något annat och inte heller ska liknas vid något annat.

Den bisarra tystnaden

Är 6 500 åskådare tystare än 2 148? I Paris byggs det gigantiska läktare för att vi den 28 september ska kunna formulera ett definitivt svar på frågan. 
Det franska teeområdet vid Le Golf Nationals öppningshål kommer inte att likna något av de tidigare i Ryder Cups 91-åriga historia. 
På Gleneagles fanns plats för 2148, senast på Hazeltine för 1668, nu i Paris för 6500.

Golfens mest ikoniska ögonblick – första slaget i Ryder Cup – ska beröra så många som möjligt.
Kommer sånger, ramsor, jubel, applåder och tillrop från 6500 att låta högre än vad de gjort på brittiska öarna och hos sportgalna och patriotiska amerikaner? Hur kommer spelarna att uppleva tystnaden när de presenterats och till slut måste trycka ner peggen i gräset?

Bubba Watson vill undvika tystnaden – han håller publiken kokande genom hela golfsvingen.
”Tystnaden gör ögonblicket bisarrt”, säger Graeme McDowell. ”Jag kände mig cool hela vägen från omklädningsrummet till första tee. Tyckte nästan att allt snack om detta var överdrivet. Men när allt plötsligt blev tyst kunde jag knappt se min boll. En märklig känsla. Min första sving var allt annat än vacker.”

McDowell kommer i Paris att vara en av kapten Thomas Björns rutinerade vice kaptener, samtliga med massor av Ryder Cup-rutin och framför allt med goda minnen av att tillsammans ha besegrat USA.
Lee Westwood, Luke Donald, Padraig Harrington, Robert Karlsson, Graeme McDowell och en gyllene europeisk generation har vunnit åtta av de senaste elva matcherna.

Inför morgonen den 28 september 2018 vet de vad som väntar.

Westwood: ”När jag idag ser bilderna från min debut på Valderrama 1997 blir jag förvånad över hur kontrollerad jag verkar vara. Det ser nästan ut som att jag vet vad jag gör. Men i verkligheten upplevde jag det väldigt annorlunda. Mina händer skakade av nervositet, ögonen blev glansiga, jag kunde andas ut av lättnad när jag till slut fick bollen att ligga kvar på peggen.”

Harrington: ”Jag såg inte bollen. Jag kunde bara tänka att ’nu måste jag slå, på något sätt måste jag härifrån.’”

Karlsson: ”Min caddie på K Club (Gareth Lord, 2006) sa efteråt att han aldrig sett någon förvandlas så snabbt. Från lugn och samlad till spökligt kritvit. Jag hade precis sett Tiger Woods slå en kraftig hook ut i vattenhindret och kände mig därför ganska lugn. ’Om han kan slå ett så dåligt slag så är allt liksom okej.’ Men när jag ställde mig vid bollen blev allt plötsligt annorlunda.”

Kapten Thomas Björn: ”Ingen kan föreställa sig vad som väntar. Det är hemskt och fantastiskt på samma gång. Oförglömligt. Själv minns jag att Valderramas fairway plötsligt var två meter bred…”

José-Maria Olazábal: ”Den som inte känner att ben och knän darrar av nervositet på första tee i Ryder Cup är en död man.”

Här ska tilläggas att en extraordinär mängd av adrenalin och en direkt känsla av att vara i den eftertraktade zonen ofta gör såväl öppningsslaget som det fortsatta spelet till en av spelarens bästa golfrundor.
Detta på den största golfscenen, tillika en av världens största idrottsscener med cirka 50 000 åskådare på banan och en halv miljard tittare från 183 länder framför tv-apparater och skärmar.
”Ryder Cup plockar fram det bästa vi har inom oss, allt vi tränat för och drömt om sedan vi började satsa på det här spelet”, säger Justin Rose.
”Men man kan aldrig förbereda sig tillräckligt. Egentligen är det bara att räkna med att vara nervös, få upp bollen i luften och gå vidare. Sedan känns det på varje hål – på varje tee, fairway och green – som att man är på väg att vinna en major en söndagseftermiddag.”

När syret tar slut

Att kunna njuta av varje ögonblick under sin allra bästa tid som golfare. Varje vinnare av en Ryder Cup-match har den förmågan.

Ballesteros, Langer, Montgomerie, Poulter, Stenson, Garcia och McIlroy är individualister som med vitt skilda personligheter och ursprung har skapat ett europeiskt vinnarkoncept. Med passion, metaforer, bilder och en glöd á la Severiano har de funnit sitt momentum när det som bäst behövts, när Poulter slagit sin knuta näve mot bröstet och avslutat med fem raka birdies, när det oslagbara paret Rose/Stenson gått 16 hål på tolv slag under par och gjort Watson och Kuchar till nedslagna förlorare med endast nio birdies på scorekortet.

Senast på Hazeltine fick amerikanerna till slut ihop sitt lika starka lagbygge. Davis Love och hans team fick ut sina spelares potential efter många år av förluster och lärdomar. USA:s stjärnor hade kritiserats hårt både av media och internt. Phil Mickelsons spontana tal om Tom Watsons misslyckade ledarskap på Gleneagles hade lossat på knutar, barriärer och märkliga öden med förlusten på Medinah som den mest osannolika och smärtsamma.

Tom Watson hade erkänt att han under hela sin karriär hade haft svårt att hantera den unika Ryder Cup-pressen, först som spelare, sedan som kapten:

”Allt man själv gör under Ryder Cup påverkar elva andra spelare. Dina svagheter syns tydligare. Möjliga felbeslut, missade slag och puttar släcker förhoppningar för din foursomepartner, för ett helt lag, för ett land eller en kontinent. Om syret tar slut under en match i Ryder Cup är det väldigt kvävande. Det blir påtagligt både för lagkamrater och åskådare. Under en vanlig tävling känns det aldrig så.”

Mer än proffskollegor

Svikare eller hjälte? Starka ord. Det är en golfmatch mellan 24 arbetskompisar det handlar om. Eller?

”Segrarna är fantastiska, men det är förlusterna man aldrig kan glömma”, säger Ben Crenshaw.
”När man träffar en spelare man förlorat mot upplever man en speciell sorts närhet som inte har att göra med att man råkar vara proffskolleger. Man har gått igenom något stort och omvälvande tillsammans, och man upplever ett slags närhet på ett mer personligt plan. Det är svårt att beskriva vad det handlar om, men Ryder Cup är väldigt, väldigt annorlunda.”

Outhärdlig press

Den 91-åriga Ryder Cup-historien har byggts upp av namn som Walter Hagen, Eric Brown, Jack Nicklaus, Tony Jacklin, Paul Azinger, Christy O’Connor Jr, Fred Couples, Costantino Rocca, Darren Clarke, Paul McGinley, Jocke Haeggman (den första svensken) och många andra.

Här får den avslutas med scener från ”War on the Shore” och ”Miraklet på Medinah”, från Kiawah Island 1991 till Chicago 2012.

Bernhard Langers putt uppskattas vara 1,5 meter lång. Den kan mätas till exakta 152 centimeter. Den bryter från höger till vänster och europeiska olyckskorpar kan se två spikmärken i linjen.

Tydligare kan inte förutsättningarna vara: Om putten sänks stannar Ryder Cup-trofén i Europa. Om den missas kommer Langer för evigt att förknippas med förlusten och ögonblicket som nu ännu en gång återspeglas, 27 år senare.

Hans motståndare Hale Irwin sa redan inför singelspelet, vid ställningen 8–8, att pressen på Ocean Course varit outhärdlig:
”Det går knappast att andas där ute.”

Rookien Colin Montgomerie hade vunnit de fyra sista hålen för delning mot Mark Calcavecchia. Den annars så självsäkre amerikanen hade slagit bollar i vattnet på det 17:e hålet, stapplat i mål, blek och chockad, gripen av Ryder Cup-ångesten.
Men han hade också tur. Hans match blev inte avgörande. Istället var ödet i Bernhard Langers händer, tidigare under karriären darrande av puttfrossa.

Putten snuddar hålkanten och stannar på greenytan. Bernhard Langer och elva europeiska lagvänner lämnar Kiawah Island som förlorare.
En repris av Langers putt visas på Medinah en vacker höstdag 2012. Bakom huvudläktaren på 18:e hålet är storbildsskärmen påslagen. Lyckligtvis ljudlös och inte synlig för spelarna. Klockan är tio över fem och en annan tysk, Martin Kaymer, står i centrum bland folkhavet inne på greenen. Hans putt, en onödigt lång retur, är två meter lång. Vad den handlar om står lika tydligt som på Kiawah Island för 21 år sedan.

Mirakel eller svek?
Europa har vänt ett 4–10-underläge. Poulter, Donald, Rose, Westwood, Lawrie och McIlroy är dagens hjältar. Kaymer kan fullborda triumfen. Annars saknar lagkamraternas segrar betydelse.

För evigt ihågkommen för att ha hanterat pressen? Eller för evigt påmind om missen inför hela sitt europeiska lag?
Vad amerikanska tv-producenter vill se är uppenbart.
På storbildsskärmen missar Bernhard Langer sin putt på Kiawah Island.
I nutidens Medinah är Martin Kaymers putt perfekt slagen.
Allt ser plötsligt enkelt ut.
15,5–14,5 till Europa.

”Just nu är jag bara glad över att ha fått den här upplevelsen och erfarenheten. Den ultimata rysningen. Jag ser det som en gåva”, sa Martin Kaymer på den avslutande presskonferensen.

Ännu en runda i en golfspelares liv hade avslutats, och vi förstod att Ryder Cup inte liknar något annat och inte heller ska liknas vid något annat.